En stilla reflektion..
Jag sitter i mitt vardagsrum...har balkongdörren på glänt så jag känner den friska vårluften, lyssnar på lite musik och läser "döden är livsviktig" av Elisabeth Kubler-Ross..Jag älskar att bara sitta för mig själv ibland, lyssna på musik, meditera och läsa..De dagarna är verkligen guld värda...Denna boken har fått mig att reflekter mycket över vad det är svårigheterna som formar oss till vilka vi är som mäniskor...att det är svårigheterna som är våra sanna läromästare..Jag kom att tänka på alla de år, som jag kämpade med mig själv, min sociala ångest, utanförskap...en stark känsla av att vara annorlunda och värdelöshetskänslan.
Det var just den som drev mig, drev mig till att vilja kämpa för någonting bättre...ångesten fick mig att vilja bli fri...fri som en fjäril som lämnar sig kokong. Utan mina svårigheter hade jag inte sökt den hjälp och sökt upp de människor, gått den väg som jag gjort idag...Det är verkligen tack vara mina svårigheter som jag har kommit till det stadie av inre frid som jag uppnått idag. Jag har fortfarande mina hjärnspöken kvar och en stark rädsla för att vara otillräcklig med människor...även en känsla av att vara annorlunda...Men jag känner mig så otroligt mycket starkare än vad jag tidigare gjort.
Det var så fint som Elisabeth skrev i sin bok "det betyder ingenting vad vi gör, det enda som betyder är att vi gör det av kärlek" och det är vad jag tror livet handlar om. Att i alla situationer, än vad det handlar om...göra allt man gör med kärlek...kärlek till sig själv, kärlek till andra och kärlek till livet. Vi alla är här på jorden för att lära oss saker, vi alla har olika vägar att gå...det finns inget rätt eller fel, ingen rätt eller fel väg att gå...bara vi gör det vi gör med kärlek....
