Tillåtande..
Tillåtande, tillit
tillit att allt är som det ska vara,
tillit till att jag är bra som jag är,
tillit till att jag är inne på rätt bana,
tillit till att allt kommer visa sig med tiden,
tillit till att den universiella kärleken,
tillit till att jag är trygg,
tillit till att livet visar vägen...
Ibland handlar det om för mig, att vara så tillåtande mot mig själv, så ickedömande så tålmodig så att jag försöker att inte döma mig själv när självvärdet och självförtroendet sjunker. Jag blir så beskviken på mig själv över att jag är så blyg. Jag vet att jag inte ska vara det. Jag vet att kanske inte andra ser det som en stor sak. Men det är så smärtsamt i mig. Kanske är det för att jag inte tycker att jag "presterar".
Kanske är det för att jag är så rädd för att människor ska döma mig, och missuppfatta mig. Att de ska tycka jag är konstig eller dryg. Och jag märker i de situationerna, som i skolan eller på jobbet - så är det så svårt ibland att stå emot mina egna dömande blickar. Det är så svårt att inte vara hård mot mig själv, det är så svårt när jag känner att jag hamnar bakom de där gallrerna igen, bakom mitt eget fängelse...som jag egentligen vet att jag inte ska känna...Bara vara så tillåtande...vara så kärleksfull mot mig själv, det blir en kamp...
Kanske ska jag mer istället för att känna "Nej nu får jag inte tänka negativt" tänka att, ja men det är som det är just nu och det är okej. Men det är så med livet, det går upp och ner och det är så det ska vara för alla människor. Utan de svåra utmaningarna skulle jag inte vara den jag är idag, jag skulle inte ha utvecklats så mycket som människa och jag skulle inte vara så ödmjuk. Så för det är jag tacksam. Det finns en mening med allt..Kärlek
