Att aldrig ge upp.
"Last day of August,
hips begin to turn out,
the air becoming colder,
I know that summer is over soon,
always a sadness,
a feeling that something takes place in me.
But soon fall,
with many exciting new adventure,
with new steps to take.
Everything will be fine,
everything is as it should be,
Life carries me."
En blandad känsla i mig. En känsla av hopp, förtvivlan, glädje och sorg. Jag får alltid en sådan nostalgisk känsla när hösten börjar närma dig, allt påminner om förr. Kroppen minns saker som åter igen kommer upp. Det känns bra att börja skolan igen, samtidigt som det alltid väcker starka känslor i mig.
Känslor av att vara otillräcklig och inte duga. Men jag vet samtidigt att jag kommer in i det ganska snabbt igen och vänjer mig vid skolmiljön. Jag har ju bara ett år kvar nu vilet ändå är skönt. Jag går igenom en hel del saker med mig själv just nu. Har fått möta en del gamla sår i mig själv på senaste som verkligen har kommit upp till ytan.
Då blir det alltid en blandning av den mest smärtsamma sorg och förtvivlan blandat med hopp om att det ska bli bättre. Jag tror faktiskt att det blir bättre för varje gång jag vågar möta dessa djupa sår som finns i mig. Jag önskar bara av hela mitt hjärta att det ska kännas lite enklare snart med sociala situationer. Det är vissa stunder det är så smärtsamt och ibland kunde jag önska att jag inte skulle behöva känna så mycket hela tiden.
Men jag vet samtidigt att det är en väg jag valt att gå själv, för att få den utvecklingen jag behöver. Och jag vet att jag har det största vapnet för att lyckas "min starka vilja". Att aldrig ge upp och att aldrig sluta kämpa för att det ska bli bättre. Jag känner också att jag är vägledd varje steg jag tar och det är en trygghet, jag är inte ensam...Så ibland handlar det nog bara om att vara i det som är och acceptera att det känns som det gör just nu.
