Med fötterna i båda världar...
Något som kom till mig idag när jag mediterade och som jag har reflekterat över innan, är hur viktigt det är att ha fötterna i båda världarna. Då menar jag både på jorden och den andliga...Om någon av dessa tar överhanden så blir vår kropp och själ i obalans och det är då vi mår dåligt...
Jag tror faktiskt att det inte är bättre att vara för mycket i den andliga världen, än den jordiska. För när vi är uppe och svävar utan fötterna på jorden tappar vi lätt greppet om oss själva....Det är lika viktigt att jobba med självkänslan och med oss själva, genom att hela, rena och acceptera vårat förflutna...
Samtidigt som det är viktigt att ha kontakt med den vi i sanning är, vår själ, vår kärna....Det gör jag bäst genom att meditera, gå promenader i skogen och att skriva....Ibland tror jag att det viktigaste uppdraget i har med oss själva, är att balansera dessa två, för att inte tappa bort oss i någon av dessa världar....
Jag tror att båda kan vara flyktiga på sitt sätt...Det jordiska genom att inte behöva stanna upp, känna och lyssna på oss själva...och det andliga för att hitta hjälp utanför sig själ..genom att fly från känslorna och sitt förflutna genom att "utöva andlighet"...Där jag upplever att det är ett sätt att slippa reflektera och i vissa fall verka märkvärdig över människor...
Det är vissa "andliga lärare" som jag mött som jag upplever ha en framförhållning att "jag vet bäst, inte du" och på så sätt sätter sig själva på en pedestal....Jag tror att en sann läromästare är någon som står stadigt med båda fötterna, på jorden och i det andliga...någon som vet vikten av ödmjukhet och av att alla sitter på sina egna svar...
Lovisa
