ibland när man har svåra känslor,
så känns det som allt man är,
och allt man kommer vara...

Det känns som att det inte går att ta sig ur,
dimman av mörker,
och av hopplöshet..

Men det finns alltid en mening,
i de mest bäcksvarta känslor,
finns en mening...

Det finns en mening med allt,
med möten vi har med människor,
med möten vi har med oss själva..

När vi vågar möta de svåraste känslorna inom oss,
vågar vi också möta det klaraste ljuset,
alla delar av oss själva..

Det läker,
läker vårt lilla inre barn...
Sjutsar oss framåt i livet,..

Jag har kommit in i en period igen där jag möter de där djupaste såren och känslorna inom mig. Grundkänslorna och rädslorna som jag skapade som barn. Jag kan säga att när jag är i de perioder där dem känslorna kommer upp till ytan, känns inte livet så hoppfullt..

Det är som att man är inne i ett mörker och alltid kommer vara det. Jag känner mig så rent ut sagt värdelös i de stunderna. Som att jag är världens konstigaste människa, redo att anlända till planeten mars. Som att jag aldrig kommer kunna möta andra människor utan att vara "så konstig, och blyg" som jag är...

Jag är uppe i dessa känslorna just nu och jag är känslig och gråter mycket. Men jag vet också att detta läker mig som människa. Jag vet att det enda sättet för att det faktiskt ska kunna bli bättre och att jag ska kunna bli hel är att möta det svåraste som finns, mörkret..

Det finns alltid en mening med allt, trots att det är svårt att se vissa stunder. Det finns en mening med alla känslor vi känner. Dem får oss att växa och dem får oss att läka när vi lyssnar på dess singnaler. Jag är tacksam över att jag får den vägledningen, trots att det är otroligt smärtsamt vissa stunder.